1989
Fotograficentrum, Göteborg, Sweden

1990
Galleri Mira, Stockholm, Sweden

1991
Fotohuset, Göteborg

1993
Hasselblad Center, Göteborg
Fotomässan, Göteborg

1994
Nordiska Museet, Stockholm
Bildmuseet, Umeå, Sweden
Landskrona Museum, Sweden
Fotograficentrum, Örebro, Sweden
Center for Contemporary Art, Ujazdowski Castle, Warzaw, Poland

1995
Varbergs Museum, Sweden
ICP/Midtown, New York, USA

1997
Riga Photographic Museum, Latvia
Norrtälje Konsthall,Sweden

1998
Galleri f48, Stockholm
Fotografisk Center, Copenhagen, Denmark
Trollhättans Konsthall, Sweden

1999
Bohusläns Museum, Uddevalla, Sweden
Galerie Vu, Paris, France
Strasbourg University, France
Swedish Embassy, Tokyo, Japan

2000
Sveaborg Artcenter, Helsinki, Finland
Galleri IFSAK, Istanbul, Turkey

2001
Arbetets Museum, Norrköping, Sweden
Image au Centre Festival, Bourges, France

2002
Akademie der Kunste, Berlin, Germany
Museet for Fotokunst, Odense, Denmark
Kulturhuset, Stockholm, Sweden
Hasselblad Center, Göteborg, Sweden
Galerie Vu, Paris, France

2003
Västerås Art Museum, Västerås, Sweden

2004
Moscow Photobiennale, Moscow, Russia
Borås konstmuseum, Borås, Sweden
Midlanda Konsthall, Timrå, Sweden
Swedish Embassy, Washington, USA

2005

Reykjavik Photomuseum,Iceland

2006
Galleri Brändström & Stene, Stockholm
I Karlskrona, Outdoor Installation in the city of Karlskrona, Sweden

2007
Open eye Gallery, Liverpool
Moderna Museet, Stockholm
Galleri Kontrast, Stockholm
Cohen Amador Gallery, New York
Galleri Brändström & Stene, Stockholm

2008
White Room Gallery,Tokyo
Malmö Museer, Malmö, Sweden
Abecita Konsthall, Borås, Sweden
Rififi, Växjö, Sweden
Galerie Vu, Paris
Centre Culturel Suédois, Paris

2009
Operakällaren, Stockholm
Pnom Phen Photo Festival, Cambodia

2010
Fotografiska, Stockholm
GUN Gallery, Stockhom

2011
Skellefteå Konstmuseum
Amador Gallery, New York

2012
GUN Gallery, Stockholm
Swedish Photography, Berlin
Photaumnales, Beauvais, France

2013
Chateau d´Eau, Toulouse, France

2016
”Fotografier utom sig – Lars Tunbjörk 1956–2015”, Strandverket, Marstrand, Sverige

2017
Borås Artmuseum, Paris fashion week

2018
Värmlands museum, Paris fashion week

2018
Fotografiska Stockholm, A view from the side – retrospective

2019
Tommelilla Arthall, Paris fashion week

2019
Sturehof, Stockholm

2019
Jamtli, Östersund, Paris fashion week

2019
Katrineholms Arthall, Paris fashion week

2021
Borås Artmuseum, I Love Borås – retrospective

2020-2024
Västra Götalandsregionen Country beside itself

2023
House of Sweden, Washington – A view from the side

2023
Fabriken, Bästekille, Sweden

1983
Photographs of the Year, Kulturhuset, Stockholm, Sweden (catalogue)

1984
The Photographers from Stockholms-Tidningen, Fotograficentrum, Stockholm
Portraits, Fotografiska Museet, Museum of Modern Art, Stockholm

1990
Made by Swedish, Galeria ZPAF, Krakow, Poland (catalogue)
Machine of Sight, St Petersburg, Russia (catalogue)

1991
Lika med, Museum of Modern Art, Stockholm (catalogue)

1992
From Poland to Poland, Fotomässan, Göteborg, Sweden (catalogue)

1993
De refuserade, Liljevalchs Konsthall, Stockholm

1995
Three Generations of Swedish Photographers, (touring exhibition, USA, Argentine, China, etc)

1996
Tokyo Today, (touring exhibition, Copenhagen, Denmark, Tokyo, Japan, Stockholm, Sweden, etc) (catalogue)

1998
Work and Culture, Landesgalerie, Linz, Austria (catalogue)
Tempo, Kulturhuset, Stockholm
Memento Metropolis, Kulturfabriken, Stockholm (catalogue)
Under/Exposed, Stockholm Underground (catalogue)
Photo Espania, Madrid, Spain
Trégor Photo Festival, Lannion, France (catalogue)

1999
Longing for Longing, (touring exhibition, Berlin, Germany, New York, USA, etc.) (catalogue)

2000
On the Job, National Building Museum, Washington, USA (catalogue)

2001
Noorderlicht Fotofestival, Groningen, the Netherlands (catalogue)
Faces and Figures:Contemporary Scandinavian Photography, Scandinavian House, New York, USA, Haggerty Museum of Art, Milwaukee, Wisconsin
Galleri Nordenhake, Stockholm, Sweden

2002
Stockholm Too Close, Kulturhuset, Stockholm, Sweden
Septembre de la photographie, Musée d´Art Moderne et d´Art Contemporain, Nice, France

2003
Spirit of Globalisation, Photographic Centre, Skopolos, Greece
In Natura, X Biennale of Photography, Torino, Italy
The office, Photographer´s Gallery, London
Gallery Vu 10 years, Gallery Vu, Paris
Nicholson Gallery, San Francisco, USA

2004
Anders Zorn og nordisk samtidskonst, Arken, Copenhagen, Denmark
Im Rausch der Dinge, Fotomuseum Winterthur, Switzerland
Instabilt, Kulturhuset,Stockholm

2005
Swedish Photography, FaulconerGallery, Grinell, Iowa, USA
World Press Photo, Amsterdam, Holland
Foto art Festival, Bielsko-Biala, Poland
Im rausch der Dinge, Cinicello Balsamo, Italy

2006
Moderna Museet c/o Dunkers Kulturhus, Dunkers Kulturhus, Helsingborg, Sweden
Vu á Paris, chapel Saint Louis Salpeterie, Paris
L’amour comment ca va?, Maison de la Vilette, Paris
On recent landscapes, Photo Espana, Madrid

2007
From the collection, Museum of Modern Art, New York
Work, play and rest, National Gallery, London
Multitasking, NBGK, Berlin

2008
New York Photofestival
Nordiske stemninger, Arken, Copenhagen
Work/Place, Museum of Contemporary Photography, Chicago

2009
Borås Konstmuseum
Paris Photo, Paris

2010
Sete Photofestival, Sete, France
Sao Paolo Photo Festiva, Brazil
Polku/Ways Often Wandered, Mänttä, Finland

2011
Borås Konstmuseum
Framed, Galleri Kontrast, Stockholm

2012
True North, Anchorage, Alaska
Louisiana, Danmark
Fotografia, Rome
Abecita Konsthall, Borås
Åter till verkligheten, Moderna Museet, Stockholm

2019
Nationalmuseum Stockholm – 1989 Culture and Politics
Sven Harrys Artmuseum – Cinematographer Hoyte van Hoytema selection

2022
House of Sweden, Washington – Faraway so close

Gränslösa bilder / Photography Unbounded
Introduction by Per Lindström, Lucida 1987

Paris 200 år efteråt / Paris: Two hundred years afterwards
Text by Herman Lindqvist, Wiken, 1989

Landet utom sig / Country Beside Itself
Introductions by Thomas Tidholm and Göran Greider, Journal 1993

Kontor / Office / オフィス
Journal, 2002

Home
Introduction by Göran Odbratt, Steidl, 2002

Dom alla
Text by Göran Odbratt, Journal, 2003

Gothenburg Film Festival 2003
Filmkonst 2003

I Love Borås
Steidl 2006

Vinter
Steidl 2007

Every Day
Diaphane Editions 2012

Retrospektiv
Max Ström 2019

Lars Tunbjörk
Youlwadang 2021

Tunis for ever

Staden, Tidningen och Människorna betydde mycket för Lars Tunbjörk (1956–2015) och hans bildkonst. Mest människorna, men också tekniken; analog mellanformatskamera, färgfilm och blixt också mitt på dagen. Plus tre kvinnor; livskamraten och dokumentärfilmaren Maud Nycander samt redaktörerna Mika Larsson och Kathy Ryan. Men låt mig börja från början, i en svensk småstad som i slutet av 1960-talet var på väg att bli ’en liten storstad’.

Sedan 1930-talet pågick det svenska folkhemsbygget som stavades välfärd åt alla. Men i slutet av 1960-talet började bygget ifrågasättas. Världen kom närmare samtidigt som avståndet mellan människorna ökade. Mellan rika och fattiga, mellan svenskar och invandrare. Samtidigt ökade fritidens betydelse i takt med antalet semesterveckor. “Fri tid” att göra vad man vill om man orkar och har råd var något nytt för många.

Sverige upplevde en nationell identitetskris då svenskarna tog steget från att vara medborgare till att bli konsumenter. Och förändringens vind svepte snabbt över landet. Stridsropet var att alla måste vara med på den stora köpfesten.

– – –

Lars växer upp i ett villaområde i Borås utkant tillsammans med mamma och pappa, som båda är lärare och hoppas att ende sonen en dag skulle bli civilingenjör. Han är 15 år när han förvandlar mammas matkällare till mörkrum, provar på fotografyrket på Borås Tidning under en veckas ’praktisk yrkesorientering’ och får visa vad han går för. När det är dags för sommarjobb på stadens stora tidning.

Fotochefen Bengt Bergman ser tidigt att här finns en oslipad diamant: ”Sånt syns i ögonen på en förhoppningsfull 17-åring.” Han har genom åren upptäckt ett halvt dussin begåvade fotografer och lotsat dem vidare ut i livet. Med Lars är det annorlunda, anförtror han mig långt senare. Lars är begåvad ”på ett annat sätt”, kommer aldrig tomhänt tillbaka, hittar ofta något också i en snabb avtackning med tre gubbar och en blomsterkvast och under en betydelselös fotbollsmatch i lingonserien.

Under gymnasieåren är kameran en ständig följeslagare, berättar hans första flickvän Evamaria. Lars porträtterar kamraterna till skolkatalogen och lånar böcker på stadens bibliotek, studerar Garry Winogrand, Lee Friedlander och Christer Strömholm, går på konstutställningar och lyssnar på Miles Davis.

Första gången jag hör talas om Lars Tunbjörk är 1975. Jag är då fotograf på en tidning några mil norr om Borås, och har precis börjat medarbeta i en fototidning, Aktuell Fotografi, och får ett tips om att det finns en ung, lovande fotograf på Borås Tidning: ”Honom måste du skriv om!”

Någon regelrätt intervju blir det inte när vi träffas första gången men ett intressant samtal om allt och inget som ska följas av nya, liknande samtal. Med mig hem har jag ett ord i mitt i övrigt tomma anteckningsblock, ett ord skrivet med versaler som jag snart ska få användning av: GRÄNSLÖS.

Lars tankar om fotografi var minst lika spännande och utmanande som de bilder han visade. När vi andra pratade om tid och bländare talade om han om tidens tecken: ”Har du sett…”

– – –

Det är i Borås, i skuggan av 1960-talets rivningsraseri, som vi hittar Lars upproriska rötter. Det gamla ersattes av något som tycktes finare. Men grävskoporna utmanade inte bara staden utan också människorna. Mycket förstördes och allt förfulades. Budskapet var outtalat, men tydligt: Ni duger inte, ni måste också bytas ut!

Tunbjörk reagerar – och börjar fotografera. Och han väljer att ”plöja i den svenska mittfåran”, att berätta om Sverige och svenskarna, om det vardagliga men också om det overkliga och oväntade som utspelar sig i vardagen. Han ser människorna mitt i allt detta med sin stora, generösa och fördomsfria blick – och visar att han lärt sig ”fotochefens läxa”, att en bild ska vara skarp, rätt exponerad och rätt komponerad.

När det är dags för Lars att göra värnplikten som gruppbefäl i det svenska infanteriet får han uppskov efter en vädjan från Borås Tidning som behöver honom som “frontfotograf” när kungen kommer till stan på sin Eriksgata. Året därpå söker Lars som fotograf till försvarets tidning Värnpliktsnytt som görs av värnpliktiga för värnpliktiga. Redaktionen ligger i Stockholm och på lediga stunder börjar Lars frilansa och blir snabbt en i ett gäng unga fotografer som kallar sig ’Jourfotograferna’ och gör inhopp på dags- och veckotidningar.

– – –

Lars är 26 år när Pressfotografernas klubb utser honom till ’Årets fotograf 1982’ och plötsligt är han hett efterfrågad för sina fint fångade porträtt och lite kluriga ögonblicksbilder. Han tackar nej till erbjudanden om fast anställning, övertygad om att regler om övertid med mera snabbt ska kväva hans kreativitet. Samtidigt håller han fast vid att han är pressfotograf, trots att många ser honom som en nyskapande fotokonstnär.

1984 får Lars i uppdrag av Sveriges Television att göra en timslång stillbildsfilm om staden Liverpool. Det är ett svartvitt drömprojekt. Genom ett nätverk av musiker, kultur- och socialarbetare besöker han miljöer präglade av slum och modern fattigdom. Hemma i Sverige gör bilderna succé – han har fångat den brittiska arbetarklassen ’på pricken’.

När han tar med sig bilderna till Liverpool och visar dem för sina vänner där känner de inte igen sig. För Lars är det en omskakande upplevelse. Han tänker att från och med nu ska jag bara fotografera i Borås. Efter ett tag modifierar han löftet till sig själv och utvidgar sin fotografiska sfär till att omfatta Sverige.

– – –

Två tidningar, båda i salig åminnelse, ger Lars det utrymme hans bilder förtjänar. Det är Stockholms-Tidningen, en då återuppstånden, socialdemokratisk morgontidning som satsar stort på de genomarbetade bildreportage som behövs för att fylla det utrymme som de uteblivna annonserna skulle haft. Och det är inrikesflygets reportagetidning Upp&Ner med Mika Larsson som redaktör. Hon ger Lars ett erbjudande han inte kan tacka nej till: ”Jag känner igen en begåvning och Tunis stack ut. De andra pressfotograferna tog uppenbara bilder och han kom in från sidan och gav en aha-upplevelse.”

Mika Larsson låter bilderna vara huvudberättelsen i reportagen och ”håller texten på andra plats”. Och eftersom Lars är bäst på att berätta med bilder får han störst utrymme, en bildberättelse på sex till tolv sidor i varje nummer och bra betalt: ”Ingen tidning i Sverige betalade bättre då.”

Kanske viktigast, han får fria händer. Det är möjligen en sak som skaver lite; Mika Larsson vill att han ska berätta i färgbilder. Och när Lars 1988 får i uppdrag att skildra den svenska landsbygden i Upp&Ner gör han det i färg och tar de första bilderna i det som fem år senare ska bli hans andra fotobok – och internationella genombrott.

Men innan skiftet från svartvitt till färg sker gör Lars ett första ’bokslut’ i sin första egna fotobok. Jag får förtroendet att skriva en inledande text och användning av ordet som jag antecknade mer än tio år tidigare.

Titeln blir Lars Tunbjörk. Gränslösa bilder. Vi är också ense om vilken bild som ska vara omslagsbild. Det är ’Pojke i pappas kavaj’, tagen på en gata i Moskva 1981, och en bild som betytt mycket för oss båda. Den har sedan arbetet med Gränslösa bilder hängt på hedersplats i mitt fotoboksbibliotek och är den bild som jag brukar säga ’hej’ till på morgonen och ’hej då’ till på kvällen. Den var viktig också för Lars, jag tror han såg den som ett slags självporträtt. Han inledde ofta sina föredrag med den, kanske som en påminnelse om att vi alla har fått en kavaj att fylla – och att framgång kan skapa en förväntan om att vi varje gång ska hoppa lite högre.

– – –

Man kan lite tillspetsat tala om ett före och ett efter Landet utom sig, boken som kom 1993 på det lilla fotoboksförlaget Journal med Gösta Flemming som redaktör och Greger Ulf Nilsson som formgivare. Den är en av det svenska 1900-talets allra viktigaste fotoböcker, i klass med Sune Jonssons Byn med det blå huset (1959), Christer Strömholms Poste Restante (1967) och Anders Petersens Café Lehmitz (1978/1982).

1993 är också året då Lars och fotografen och dokumentärfilmaren Maud Nycander blir ett par – ’ett riktigt radarpar’ – och flyttar ihop. När de besöker fotofestivalen i Arles får Lars audiens hos Christian Caujolle, tidigare bildchef på den franska dagstidningen Libération och skapare av den viktiga bildagenturen Agence Vu med tillhörande galleri. Han ser ”en vackert slipad diamant” och galleriet blir Lars internationella ’utpost’.

När Lars och Maud under några veckor ’upptäcker’ New York passar han på att lämna sitt nya ’visitkort’ Landet utom sig på bland annat New York Times redaktion och International Center of Photography, ICP. Lars har fått en lista av en fotgrafkollega med ’bra namn’ och det dröjer inte många månader innan Lars får sitt första uppdrag av Kathy Ryan, bildredaktör på New York Times Magazine, att berätta om rika människor som köpt rancher västerut.

Kathy Ryan berättar 2018: ”Vi skickade honom till Wyoming och jag kunde inte tro mina ögon när jag såg resultatet. Varenda bild var fantastisk.” Det blir en flygande start på ett långt, nära 20-årigt samarbete.

Nästa jobb är till ett specialnummer om Times Square i New York där 19 fotografer ska ge sin bild av den legendariska adressen på Manhattan. Bland de utvalda finns Annie Leibovitz, Nan Goldin, Mary Ellen Mark – och Lars Tunbjörk. Han tar ”en underbar bild av en söndagsmorgon vid korsningen av 42nd Street och Eight Avenue”. Den är ”känslofylld” och dess färg och form får Kathy Ryan att tänka på Mondrian och Edward Hopper: ”Ärligt talat, den bilden har blivit en av mina favoritbilder någonsin i vår tidning.”

– – –

Också ICP hör av sig; Lars Tunbjörks surrealistiska vardagsbetraktelser har ”ett tilltal som berör”.

I Landet utom sig (Sverige på 1990-talet) brinner den brandgula plasten starkare än höstlöven. Människorna är inte längre på utflykt i höjd med trädgränsen utan på flykt i det nya gränslandet mellan ömhet och sorg. Det är inte fjällbjörkar vi ser lysa, utan papperskorgarna i Domuslandet. Minsta skråma i lacken avslöjas obevekligt samtidigt som många frågor lämnas utan svar: Varför dyker det upp tomtar mitt i sommaren? Stämmer kartan med verkligheten? Varför all denna ketchup?

1995 får Lars ställa ut ”Country Beside itself”. Bilderna har brandbilsröda ramar och på vernissagen trängs gräddan av New Yorks fotografiska storheter runt den blyge svensken. Vi är ett tiotal gamla kompisar som dyker upp oanmälda i t-shirts med en bild av en Dalahäst – en symbol för Sverige – på bröstet och texten ”Tunis for ever” på ryggen. Lars ser lätt generad ut när han förklarar för Mary Ellen Mark, Gordon Parks och Eve Arnold att vi är hans lilla trofasta ’fan club’.

Det är ett stort ögonblick inte bara för oss som är där utan också för svensk fotografi. ICP:s utställningschef Charles Stainback talar om Tunbjörk som ”en viktig talang” och förnyare, och jämför honom med Friedlander och Eggleston, och några dagar senare gör New York Times tummen upp för bilderna av solsugna semesterfirare och pensionärer med extrapris i blicken. Också i USA finns en hemlöshet och en stormarknadstristess, också rotlösheten delar svenskarna med amerikanarna.

•••

År 2002 ger Steidl ut Home och Journal Kontor/Office. Den senare kan ses som en logisk fortsättning på 1970-talets många avslöjande arbetsplatsreportage på temat ’nere på verkstadsgolvet’, nu förflyttad ’upp till kontoret’. Lars besöker namnlösa kontor i Sverige, USA och Japan och nu är New York Times Magazine hans uppdragsgivare och dörröppnare.

Att fotografera människor som hela dagarna sitter och stirrar in i en dator känns först svårt, men Lars upptäcker snart att det vilar något utbytbart och tillfälligt över dessa arbetsplatser som han vill förmedla: ”Överallt sladdar och papper – och prydligt klädda människor som kan hålla på med sinsemellan mycket olika verksamheter. Sladdarna kan ryckas ut och datorerna flyttas någon annanstans och användas för andra ändamål av andra människor.”

Ingamaj Beck jämför i Aftonbladet, Sveriges stora kvällstidning, Lars Tunbjörks bilder i Kontor/Office med Sebastiao Salgados i Workers (1993): ”Om Salgados beskrivningar av kroppsarbetets omständigheter andas förnedring i kapitalismens namn visar Tunbjörk kontorsarbetarnas frivilliga (?) underkastelse under teknologins irrationalitet. Det är så fult att man skäms. Det är så vanligt att man inte orkar se det. Tur att Tunbjörk orkar.”

Han orkade, tror jag, för att han sökte ”något vackert i det fula och det fula i det till synes vackra”.

– – –

Omslagsbilden på Home visar åtta likadana 1970-talsvillor på rad i en Stockholmsförort som ser ut att försvinna i en medveten överexponering.

På ytan fotograferar Lars sakligt men vill förmedla en känsla av osäkerhet: ”I de bästa av stunder ska det svaja till lite när man betraktar mina bilder.”

Med Home gör han en resa från campingplatsernas grillos till förortsvillornas Ajaxdoft. Det är också en resa tillbaka i tid och rum, till uppväxten i Borås. Frånvaron av människor i Home skapar en stämning av stillastående på gränsen mellan det gåtfulla och strängt privata – och mellan subjektiv och objektiv fotografi. En kritiker utbrister förtjust: ”Jag vet ingen som lyckats vara så sentimental och så osentimental i en så briljant kombination.”

En handfull bilder i Home är tagna i tegelvillan där Lars växte upp och där mamma Britt bor ensam sedan pappa Anders gått bort. Tvålen hänger på toaletten med det gröna kaklet, de fyra locken på köksspisen blänker som vore den nyköpt, och trappan med den grå heltäckningsmattan leder ner i källaren till det gamla mörkrummet…

– – –

Lars fick en gång frågan om vad som utmärker en bra fotograf och svarade ”koncentrationsförmåga och intuition”. För att nå dit tog han hjälp av tiden. Väntade om så behövdes i timmar, dagar, någon gång månader och år, på att Bilden skulle infinna sig. Som vid det där övergångsstället i Paris där Lars plötsligt blev stående.

Han iakttog människorna som rusade fram och tillbaka, styrda av trafikljusen och storstadens brådska. Efter tre kvart stannade plötsligt en man mitt på övergångsstället när det blev rött. Han balanserade på ett ben och knöt lugnt sin ena sko innan han hastade vidare.

Med hjälp av den där magiska 1/125-delen av en sekund fick Lars sin bild, förtrollningen bröts och han kunde vandra vidare till synes planlöst men målmedvetet i sin jakt på nästa bild. För att än en gång närma sig det där obestämda, som får det att svaja till i mötet människor emellan.

Bilden av mannen på övergångsstället finns i den ofta förbisedda boken Om sakernas tillstånd i Paris 200 år efteråt, som Lars gjorde tillsammans med journalisten och historikern Herman Lindqvist 1989, och jag ser den som en tidig ’Tunbjörkare’.

Det är i slutet av 1980-talet som begreppet börjar dyka upp, som en etikett på Lars bästa, mest älskade bilder som beskriver en absurd vardagsmiljö.

– – –

Vintermörkret blev med åren allt tyngre för honom att bära och Vinter-projektet, som också det började som ett uppdrag för en tidning, landets näst största morgontidning Göteborgs-Posten, såg Lars som ett slags terapiarbete, ett försök att kanalisera dysterheten i något kreativt.

Hasse Persson, tidigare bland annat konstnärlig ledare för Hasselblad Center och i unga år fotograf på Borås Tidning, har berättat att när han visade Lars Vinterbilder på Strandverket i Marstrand hände det att människor föll i gråt när de kom till slutet av utställningen och förstod den kamp som fotografen måste ha utkämpat under arbetets gång.

Bilden av ’en hjälplös snögubbe’ som mest liknar en smutsig snöhög i april, dömd att smälta bort, sammanfattar den känsla som vintern kan framkalla hos oss soltörstande nordbor.

Lars var nära att ge upp eftersom det inte fanns något att fotografera men bestämde sig till sist för att fotografera allt han såg – och gjorde det ”i en väldig attack”.

Lars besegrade mörkret och livet fortsatte med nya uppdrag för tidningar som New York Times, Time, Geo och Le Monde som avlöstes av filmprojekt och familjeliv tillsammans med Maud och döttrarna Olga (1995) och Ella (f 1998). Lars vann en prestigefylld klasseger i World Press Photo 2005 med ett backstadgereportage för Libération från Paris Fashion Week, gjorde boken Dom alla (Journal, 2007) om socialt arbete tillsammans med Göran Odbratt och I love Borås (Steidl 2007) med bilder ”som blev över från Landet utom sig” – och fick 2008 Scanpix stora fotopris för sina vinterbilder.

– – –

Vintern hade precis släppt sitt grepp om Stockholm och var på väg att släppa sitt årliga grepp om Lars när han var på väg till vännen och författaren Göran Odbratt, som avslutar sin text i Lars Tunbjörk. Retrospektiv (Max Ströms Förlag, 2008) med att Lars hjärta stannade mitt i steget, att han segnade ner på gården utanför huset där han bodde med en kasse bortsorterade böcker i handen: ”En granne berättade att ambulansen hade blåljus när den kom, men inte när den körde iväg, den där blåsiga vårdagen när ljuset återkom.”

Lars plötsliga död, bara 59 år gammal, sände en chockvåg genom ’Landet utom sig’. Tårar följdes av svarta rubriker. I avskedets stund fyllde toner av en ensam saxofon Katarina kyrka på Söders höjder i Stockholm.

I sorgen fanns – och finns – också en stor tacksamhet över allt han gav oss. Inte bara bilderna utan också insikten om att vi ska ta vara på vår stund på jorden – och varandra.

Det gjorde verkligen Lars Tunbjörk.

Per Lindström
vän, fotograf och fotohistoriker

Lars och mina vägar möttes första gången då han var på Borås Tidning och jag på Nya Lidköpings-Tidningen via Roger Turesson som jag lärde känna på NLT (och som då var på BT och sedan länge är på DN). Det resulterade i en artikel i Aktuell Fotografi, som blev flera … och som gjorde att jag kom att skriva introduktionen när det var dags för Lars debutbok Gränslösa Bilder (Lucida-serien 1987).

Vår vänskap fördjupades genom åren och vårt gemensamma intresse att samla fotoböcker, se fotoutställningar, bildjournalistikens historia mm.

När ett förlag i Sydkorea ville ge ut en retrospektiv bok om Lars fick jag som gammal vän skriva den inledande essän som översattes från engelska till koreanska i boken Lars Tunbjörk (Youlhwadang Publishers, 2021), en text som är identisk med denna text.